Publicerad
17/04/2026
Vid nästan alla typer av bygg- eller anläggningsprojekt uppkommer betydande mängder schaktmassor. Trots att dessa massor i många fall är fullt användbara betraktas de regelmässigt som ett avfallsproblem snarare än en potentiell resurs. Konsekvenserna blir inte bara miljömässiga då avfall måste transporteras till en avfallsanläggning eller deponi, utan även projektekonomiska. Huruvida schaktmassor ska ses som avfall eller behandlas som en resurs är alltså en nyckelfråga för ett hållbart och kostnadseffektivt projekt.
Enligt miljöbalken är utgångspunkten att ett material utgör avfall om innehavaren vill eller är skyldig att göra sig av med det. Avgörande är alltså inte massornas faktiska egenskaper, utan innehavarens så kallade kvittblivningsintresse. Denna bedömning kan i efterhand granskas av tillsynsmyndigheten och får långtgående rättsliga konsekvenser. Om massorna klassificeras som avfall aktualiseras ett omfattande regelverk som kan innebära tillstånds- eller anmälningsplikt, krav på hur transporten av avfallet ska ske med mera.
I vissa fall är frågan okomplicerad. Att en innehavare av förorenade schaktmassor typiskt sett har ett kvittblivningsintresse och att massorna därmed utgör avfall utgör sällan någon problematik, varken miljömässigt eller projektekonomiskt. Saken blir annorlunda då icke-förorenade massor bedöms utgöra avfall, vilket är fallet om det saknas en direkt, säkerställd och lagenlig avsättning för massorna. Här kan betydande, såväl miljömässiga som projektekonomiska, kostnader uppstå då massor som skulle kunna ha nyttiggjorts i närliggande projekt i stället behöver transporteras långa sträckor till avfallsanläggningar eller deponier.
Avfallslagstiftningen har samtidigt mekanismer som syftar till att motverka de negativa konsekvenserna av att massor klassificeras som avfall. Dels finns regler om biprodukter, som innebär att material som uppkommer som en integrerad del av en produktionsprocess kan falla utanför avfallsdefinitionen, förutsatt att vissa kriterier är uppfyllda. Dels finns bestämmelser om när avfall, efter ett återvinningsförfarande, upphör att vara avfall. Båda dessa vägar ut ur avfallslagstiftningen kan vara relevanta vid större bygg- och exploateringsprojekt, men förutsätter noggranna juridiska och tekniska bedömningar samt en tydlig dialog med tillsynsmyndigheten.
Härutöver finns i dag ett särskilt undantag i avfallsförordningen (2020:614) för icke-förorenad jord och annat naturligt material som används på platsen där det grävts upp och användningen inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön. Att undantaget endast finns i avfallsförordningen och inte i miljöbalken (1998:808) har dock fått den negativa konsekvensen att övrig avfallslagstiftning även fortsatt är tillämplig på icke-förorenade schaktmassor. I praktiken har detta lett till att även massor som enligt EU-rätten borde falla helt utanför avfallssystemet ändå omfattas av svenska avfallsregler.
Genom prop. 2025/26:108 Reformering av avfallslagstiftningen för ökad materialåtervinning föreslår regeringen nu ett antal ändringar i miljöbalken syftandes till att förebygga uppkomsten av avfall och öka materialåtervinningen. Ett av förslagen är att schaktmassor som uppfyller EU-rättens kriterier för undantag inte bör omfattas av den svenska avfallslagstiftningen, genom att undantaget för icke-förorenade massor i stället regleras i lag. Lagändringarna i propositionen föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.
För entreprenörer och exploatörer innebär förslaget ett potentiellt perspektivskifte, där schaktmassor i större utsträckning kan hanteras som en lokal resurs i stället för ett avfallsproblem, under förutsättning att hanteringen är korrekt dokumenterad och miljömässigt acceptabel. Samtidigt kvarstår kravet på tidiga och väl underbyggda juridiska ställningstaganden där klassificeringen av massor, säkerställandet av avsättning samt en strukturerad dialog med tillsynsmyndigheten är även fortsättningsvis kommer att vara avgörande för att begränsa risker och möjliggöra en effektiv och hållbar masshantering.
Regeringen har överlämnat propositionen “En mer flexibel hyresmarknad” (prop. 2025/26:187) till riksdagen. I propositionen lämnas en rad förslag som syftar till att skapa en mer flexibel hyresmarknad och att öka tillgången till bostäder.
I en nyligen avgjord mellandom har Svea hovrätt i mål nr T 14322-24, genom att fastställa Stockholms tingsrätt dom i mål nr T 10751-23, gett värdefull vägledning i frågor om hur entreprenadavtal ska tolkas, särskilt när standardavtal enligt AB‑familjen samspelar med särskilda avtalsvillkor. Domen belyser bland annat gränsdragningen mellan ändring, komplettering och motstridighet i kontraktshandlingar, frågor som är vanligt förekommande i entreprenadtvister. Morris har sammanfattat några centrala lärdomar från avgörandet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ett avgörande funnit att det är den part som säger upp ett lokalhyresavtal för villkorsändring och kräver ändrad hyra för förlängning av hyresförhållandet som har att visa att den av hyresvärden begärda hyran är respektive inte är marknadsmässig. I det aktuella fallet innebar detta att hyresgästen bar bevisbördan för påståendet att den av hyresvärden begärda hyran översteg marknadshyran.