Enligt miljöbalken är utgångspunkten att ett material utgör avfall om innehavaren vill eller är skyldig att göra sig av med det. Avgörande är alltså inte massornas faktiska egenskaper, utan innehavarens så kallade kvittblivningsintresse. Denna bedömning kan i efterhand granskas av tillsynsmyndigheten och får långtgående rättsliga konsekvenser. Om massorna klassificeras som avfall aktualiseras ett omfattande regelverk som kan innebära tillstånds- eller anmälningsplikt, krav på hur transporten av avfallet ska ske med mera.
I vissa fall är frågan okomplicerad. Att en innehavare av förorenade schaktmassor typiskt sett har ett kvittblivningsintresse och att massorna därmed utgör avfall utgör sällan någon problematik, varken miljömässigt eller projektekonomiskt. Saken blir annorlunda då icke-förorenade massor bedöms utgöra avfall, vilket är fallet om det saknas en direkt, säkerställd och lagenlig avsättning för massorna. Här kan betydande, såväl miljömässiga som projektekonomiska, kostnader uppstå då massor som skulle kunna ha nyttiggjorts i närliggande projekt i stället behöver transporteras långa sträckor till avfallsanläggningar eller deponier.
Avfallslagstiftningen har samtidigt mekanismer som syftar till att motverka de negativa konsekvenserna av att massor klassificeras som avfall. Dels finns regler om biprodukter, som innebär att material som uppkommer som en integrerad del av en produktionsprocess kan falla utanför avfallsdefinitionen, förutsatt att vissa kriterier är uppfyllda. Dels finns bestämmelser om när avfall, efter ett återvinningsförfarande, upphör att vara avfall. Båda dessa vägar ut ur avfallslagstiftningen kan vara relevanta vid större bygg- och exploateringsprojekt, men förutsätter noggranna juridiska och tekniska bedömningar samt en tydlig dialog med tillsynsmyndigheten.
Härutöver finns i dag ett särskilt undantag i avfallsförordningen (2020:614) för icke-förorenad jord och annat naturligt material som används på platsen där det grävts upp och användningen inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön. Att undantaget endast finns i avfallsförordningen och inte i miljöbalken (1998:808) har dock fått den negativa konsekvensen att övrig avfallslagstiftning även fortsatt är tillämplig på icke-förorenade schaktmassor. I praktiken har detta lett till att även massor som enligt EU-rätten borde falla helt utanför avfallssystemet ändå omfattas av svenska avfallsregler.
Genom prop. 2025/26:108 Reformering av avfallslagstiftningen för ökad materialåtervinning föreslår regeringen nu ett antal ändringar i miljöbalken syftandes till att förebygga uppkomsten av avfall och öka materialåtervinningen. Ett av förslagen är att schaktmassor som uppfyller EU-rättens kriterier för undantag inte bör omfattas av den svenska avfallslagstiftningen, genom att undantaget för icke-förorenade massor i stället regleras i lag. Lagändringarna i propositionen föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.
För entreprenörer och exploatörer innebär förslaget ett potentiellt perspektivskifte, där schaktmassor i större utsträckning kan hanteras som en lokal resurs i stället för ett avfallsproblem, under förutsättning att hanteringen är korrekt dokumenterad och miljömässigt acceptabel. Samtidigt kvarstår kravet på tidiga och väl underbyggda juridiska ställningstaganden där klassificeringen av massor, säkerställandet av avsättning samt en strukturerad dialog med tillsynsmyndigheten är även fortsättningsvis kommer att vara avgörande för att begränsa risker och möjliggöra en effektiv och hållbar masshantering.
