Förmånsrätt eller inte? HD prövar fordran kopplad till förlikningsavtal

HD har den 3 juni 2025 meddelat dom i mål Ö 1972-24 (“Disqovenas fordran”), där fråga var om en hyresgästs konkursbos fordran omfattades av förmånsrätt.

Mellan en hyresvärd och en hyresgäst förelåg ett hyresavtal. Hyresvärden sade upp hyresavtalet och hyresgästen avflyttade från lokalen och gjorde gällande rätt till ersättning enligt reglerna om indirekt besittningsskydd i hyreslagen. En förlikning träffades mellan parterna som innebar att hyresvärden skulle betala ett visst belopp till hyresgästen. Mellan en hyresvärd och en hyresgäst förelåg ett hyresavtal. Hyresvärden sade upp hyresavtalet och hyresgästen avflyttade från lokalen och gjorde gällande rätt till ersättning enligt reglerna om indirekt besittningsskydd i hyreslagen. En förlikning träffades mellan parterna som innebar att hyresvärden skulle betala ett visst belopp till hyresgästen.

Vid tidpunkten då förlikningen träffades genomgick hyresvärden företagsrekonstruktion och rekonstruktören samtyckte till förlikningen. Därefter försattes både hyresvärden och hyresgästen i konkurs. Hyresgästens konkursbo bevakade sin fordran enligt förlikningsavtalet och gjorde gällande förmånsrätt enligt 10 § första stycket 4 förmånsrättslagen (i dess tidigare lydelse). Hyresvärdens konkursbos konkursförvaltare anmärkte mot bevakningen och hävdade att fordran inte var förenad med sådan förmånsrätt eftersom den grundade sig på det tidigare hyresavtalet, vilket ingåtts före rekonstruktionen.

Av 10 § första stycket 4 förmånsrättslagen (motsvarande bestämmelse återfinns numera i 10 § första stycket 5) omfattas fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion av allmän förmånsrätt.

Vad gäller bestämmelsens innebörd konstaterar HD att syftet med bestämmelsen är att underlätta genomförandet av en företagsrekonstruktion. För att en sådan ska kunna lyckas måste det finnas förutsättningar för rekonstruktionsgäldenären att ingå nya avtal som behövs för att verksamheten ska kunna drivas vidare. Få skulle vara beredda att ta den risk som det innebär att ingå avtal med gäldenären, om fordringar som grundar sig på sådana avtal skulle vara oprioriterade vid en konkurs.

Vidare konstaterar HD, med stöd i förarbetena, att förmånsrätten även kan omfatta fordringar som i viss mening har sitt ursprung i tiden före rekonstruktionen (till exempel nytt anställningsavtal med en tidigare anställd, nytt avtal om leveranser med ett företag som tidigare har levererat till rekonstruktionsgäldenären eller till och med omförhandlade avtal).

Frågan om en fordran, som visserligen har en koppling till ett avtal som ingåtts under rekonstruktionen, ändå har sitt ursprung i perioden före rekonstruktionen beror delvis på om avtalet som ingåtts under rekonstruktionen medför att borgenären utsätter sig för en ny ekonomisk risk i förhållande till vad som gällde tidigare. Annorlunda uttryckt kan en fordran vars infriande redan vid den kritiska tidpunkten (tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion) var beroende av gäldenärens betalningsförmåga inte omfattas av förmånsrätt enbart av det skälet att den har en koppling till ett avtal under rekonstruktionen (vår kursivering).

I det aktuella fallet fann HD att förlikningsavtalet innebar att hyresvärden erkände sig betalningsskyldig på grund av uppsägningen av det tidigare hyresavtalet. Det innebar inte någon ny risk för hyresgästen då hyresgästen vid den för företagsrekonstruktionen kritiska tidpunkten redan var beroende av hyresvärdens betalningsförmåga för att få sin fordran betald.

Avgörandet får betydelse för flera praktiska situationer. Domen innebär att en överenskommelse mellan två parter där den ena parten är i rekonstruktion – till exempel en hyresgäst och en hyresvärd – om att sätta ned en fordran som uppstått före rekonstruktionen med anledning av ett redan existerande avtalsförhållande, inte medför någon förmånsrätt för borgenären i en eventuell konkurs.

Träffas ett förlikningsavtal med hyresgäst i rekonstruktion blir det viktigt att säkerställa att betalning sker skyndsamt – innan gäldenären eventuellt går i konkurs. Samtidigt föreligger en risk att en sådan betalning kan återvinnas i konkursen.

I avgörandet tillmätte HD inte den ömsesidiga nyttan för både borgenärer (som säkrar en del av sin fordran mot minskad risk) och gäldenärer (som reducerar sitt betalningsansvar i ett för bolagets överlevnad kritiskt skede) någon betydelse. Att tillerkänna förmånsrätt för sådana fordringar skulle enligt vår uppfattning kunna rymmas inom syftet med 10 § första stycket punkten 5, det vill säga att ge förmånsrätt åt fordringar som varit nödvändiga för att bolaget skulle kunna fortsätta sin verksamhet. En stark invändning mot en sådan tillämpning skulle dock vara att gäldenären ges möjlighet att välja vilka krav och borgenärer som ska tillerkännas bättre rätt i en potentiell konkurs, genom att avtalsreglera fordringarna i nya avtal under företagsrekonstruktionen.